Vad som hände och hur det gick
I november 1997 ringer Miljö- och hälsoskyddschefen i Märsta och ber oss om akut hjälp. Polisen i Märsta hade omhändertagit drygt 60 Husky hundar som behövde vård och en plats att bo. Efter genomgång med dåvarande styrelse och i samråd med personalen beslutades att vi skulle hjälpa till i detta hundskyddsärende. Av dessa drygt 60 hundar kom i första omgången 23 st till Hundstallet. Resterande hundar tog in av Chang-Dobel, veterinär Karin Håkansson besiktiga hundarna omgående, vi avlusade, badade och, i de fall där det behövdes vård, behandlade dem. På begäran av polismyndigheten i Märsta skulle vi utvärdera vilka individer som eventuellt kunde omplaceras. Polisens första bedömning hade varit ”att nästan alla hundar måste avlivas”. I november hölls ett möte på länsstyrelsen. Närvarande var miljöchefen, polischefen, djurskyddsinspektör, länsveterinär Börje Danell samt personal från Hundstallet och Chang-Dobel ägare.   

Den utvärdering som vi på Hundstallet hade gjort visade på 3 panikslagna/förvildade 4-5 månaders valpar, 3 riktigt ”gamla” hundar samt 2-3 hundar med allvarliga nervösa problem. Vi konstaterade att på Hundstallet fanns 12-15 hundar som var ”omplaceringsbara”. Alla mötesdeltagare ansåg att det var fantastiskt.  

Efter att Chang-Dobel fått nej av polisen på deras begäran om bidrag till ombyggnationer av rastgårdar, lät de meddela att Husky hundarna måste ut från Chang-Dobel senast den 7 december. Hundarna på Chang-Dobel hade ej blivit avlusade eller badade och veterinärbesiktningen som gjorts var enbart kollektiv (ett ”överslag” av alla hundar). De bad oss om hjälp. Under två lediga dagar åkte Jenny och Ann Dardai ut till Chang-Dobel och lusbadade alla hundar.   

Ansvariga från Märsta kommun samt stadsveterinären gjorde ett besök på Hundstallet. De konstaterade att vår lösning på problemet var idealisk, vi fick mycket beröm för vår förmåga att omhänderta och vårda dessa vanskötta hundar.   

Chang-Dobel hade inte möjlighet att hantera situationen längre. En mycket upprörd och orolig miljöchef – Greger Svensson – ringde till Hundstallet och vädjade om hjälp.    Nu gällde det för oss att väga in alla faktorer. Vad skulle hända med ”vilsegångna” hundar om vi bestämde oss för att ta in 40 Husky hundar till? Hur skulle de bo? Är det Svenska Hundskyddsföreningens uppgift att hjälpa till även i ett extremt fall som detta? Vi beslutade att hjälpa polisen under förutsättning att Länsstyrelsen godkände våra tillfälliga inackorderingsutrymmen samt att vi fann någon som under perioden kunde ta hand om ”övriga” polishundar. Efter samtala med veterinär Möllemark på Bagarmossens Djursjukhus löstes problemet med ”vilsegångna” hundar. Vi iordningställde inackorderingsutrymmen och begärde inspektion från djurskyddsinspektören – ett godkännande utfärdades.  

Beslut om avlivning av ”polishundar” tas alltid av polismyndigheten eller av annan behörig myndighet. Vi på Hundstallet gör alltid vår bedömning av hunden. Är den omplacerbar eller ej, i den diskussionen ingår även berörda veterinärer. I fallet med Husky hundarna beslutades tillsammans med polisen i Märsta att i bästa fall 40 hundar kunde omplaceras med gott resultat. Resterande ca 20 hundar var inte omplacerbara. Några på grund av för hög ålder men de flesta därför att de var i ett psykiskt bedrövligt skick. Vi hade nu haft ungefär två månader på oss att göra utvärderingen. För varje hund som var tvungen att avlivas utfärdades ett veterinärutlåtande.  

Bara beröm
Vi utsattes för hård kritik. Men från myndigheter och från Länsveterinären fick vi bara beröm. Länsveterinär Börje Darnell inspekterade Hundstallet under det värsta mediadrevet och han var imponerad över vårt sätt att ta hand om hundarna.   

Vad händer när radio/TV och tidningar börjar skriva om hemlösa hundar? Jo, vi får mängder at telefonsamtal från hundvänner och människor som månar och tycker om djur. Vad media glömmer bort är att Husky hundar är mycket speciella. Det är inte precis en gullig, vanlig familjhund. Fast den ser ju söt ut på bild! Många av de samtal vi fick var från människor som bor i lägenhet och Husky´s är inte lämpliga att ha i lägenhet. Alla ville hjälpa till, vi fick bromsa och försöka förklara, vi hade media emot oss och fick ingen chans att förklara hur verkligheten såg ut. Man kan säga att det var en lång uppförsbacke. Vi blev även kontaktade av oseriösa intressenter, hundskojare. Det är enbart genom en fantastisk personal med lång erfarenhet, tålmodighet, envishet och envetskap om att vi handlade rätt som gjorde att ”sagan fick en lyckligt slut”.    De hundar som gick att placera om, placerades om och resultatet blev fantastiskt. Enbart en hund har vi fått tillbaka av drygt 40 stycken. På Hundstallet fanns i slutet av augusti enbart tre Husky´s kvar för omplacering.   

Den uppföljning som vi gjort visar att de allra flesta personer som tagit en omplacerings-Husky är jättenöjda.   

Och då är vi nöjda och hundarna förstås!