Telefonen och mailen går varma här på Hundstallet just nu... Många vill säga sin åsikt om programmet vilket är super roligt! Men många är också väldigt upprörda över att vi avlivar hundar. Många tror också att det är jag personligen som tar alla avlivningsbeslut själv... Vilket inte är fallet.

I morse på Ica hemma hos mig så stannade jag för att köpa jordgubbar till frukosten, då var det en tant som kom fram och undrade om jag var på väg till jobbet för att avsluta ytterligare en stackars hunds liv som faktiskt hade kunnat gå att räddas och må såååå bra. Ja vad säger man mitt i morgonstressen, felparkerad och jättesen redan från start. Ja det är ju så klart mitt eget fel men livet ser ut så ibland. Innan jag hann svara tanten så smet hon i väg mot brödet, men jag tänkte minsann ge henne en förklaring efter hennes påhopp som gjorde att ett 5 år gammalt röksug plötsligt återkom med kraft! Jag susade efter med jordgubbar ramlandes från min famn. Till slut vid kassorna hann jag ifatt henne! Där sög jag tag i tantets arm med påföljd att hon stirrade med stora skräckfyllda ögon som formligen skrek "avliva mig inte, avliva mig inte". Till slut när jag förmått mig att hämta andan och släppa järngreppet om tanten försökte jag mig på en förklaring som hon ABSOLUT INTE ville lyssna på. Jag talade för döva öron......

Väl ute i bilen med endast ett fåtal jordgubbar kvar och en parkeringsbot på rutan så började jag att fundera lite på vad som egentligen hade hänt....

Det passerar ca 400 hundar genom våra dörrar årligen, ca 130 av dem placerar vi om till nya bra hem, ca 20-25 avlivas främsta av veterinärmedicinska skäl, resterande hundar går tillbaka hem till sina ägare.

Dessa 20-25 hundar som vi avlivar är oftast sjuka eller så vanvårdade när de kommer att inget går att göra. Några är aggressiva och har bitit. Vi avlivar ALDRIG en hund för att det inte finns ett hem till den. Hittintills så har det alltid funnits ett hem även om det har tagit tid att finna det.

Det vanligaste är att polisen eller länsstyrelsen tar ett avlivningsbeslut efter noga övervägande och expertutlåtande främst från veterinär men även i fall där hunden visar sig vara aggressiv från oss och ifrån polisens egna hundförare som tillsammans med oss gjort olika tester. Dessa beslut som handlar om hundens mentala status tar alltid en viss tid att utreda just för att ge hunden en så rättvis och bra bedömning som möjligt och för att vi skall få chans att lära känna den och se om den kan utvecklas till det positiva. Tyvärr så förekommer det hundar som vi aldrig kan hantera, de är för förstörda helt enkelt. Det finns också hundar som inte är mentalt stabila från början och mycket små saker kan utlösa otroliga utbrott som aldrig går att tränas bort. Dessa hundar mår självklart inte bra psykiskt heller.

Alla avlivningar är jättejobbiga oavsett anledning. Vi diskuterar alltid gemensamt innan något beslut fattas. På Hitta hem låter det som om det är jag ensam som bestämmer om hunden skall få leva eller inte. Som chef för Hundstallet faller det tyvärr på min lott att ha sista ordet när det gäller avlivningar och ta det slutgiltiga beslutet när, men det betyder inte att jag ensam beslutar. Det är oerhört viktigt att alla i personalgruppen är med i processen eftersom alla är så engagerade och tycker så otroligt mycket om hundarna. Jag skulle aldrig avliva en hund utan personalens godkännande även om jag i teorin skulle kunna det.

Det värsta med mitt jobb är när hundar måste dö eller lämnas tillbaka till en tvivelaktig ägare. Som tur är händer varken det ena eller det andra särskilt ofta om man ser till det totala antal hundar som kommer till oss men det är likväl så jobbigt när det väl sker.

Jag har varit med om massor med avlivningar under mina snart 10 år på Hundstallet och det blir aldrig lättare. Jag gråter varje gång och går hem och kramar min son och mina hundar extra länge och tänker vad lyckligt lottad jag och de är som har ett bra tryggt hem med massor av kärlek och glädje. Jag sörjer varje vovve som får lämna oss, ofta för tidigt för att någon inte skött dem eller varit elaka mot dem. Jag blir ofta arg och frustrerad och känner mig maktlös. När det känns som värst brukar vi påminna oss om här på stallet hur många hundar som vi faktiskt räddar och hur många hundar som Hundstallet har hjälpt under sina 100 år.

Då brukar det kännas lite lättare.

Så tanten som kallade mig hundmördare i morse och andra som tycker att vi tar för lättvindligt på avlivningar önskar jag att ni kunde få vara med oss och känna vår sorg, frustration men även den enorma glädje som detta fantastiska jobb medför om så vore bara för en dag. Då tror jag att ni skulle tänka om och kanske öka förståelsen för vårt arbete och kanske rikta vreden mot någon annan därute som verkligen förtjänar den!

För varken jag eller min fantastiska personal som aldrig ger upp förtjänar att bli spottade i ansiktet på Ica en onsdagsmorgon som denna!!

Jag tackar samtidigt alla ni som stöder och uppmuntrar oss och alla ni underbara människor som väljer att ge en av våra vovvar ett nytt hem!!

Tusen jordgubbar till er och kramar från oss alla!!

Ulrika Ek verksamhetschef Hundstallet.