Som doggywalker och sambo till Hundstallets webbansvariga har jag tillsammans med henne haft privilegiet att lära känna en rad hundar som passerat genom Hundstallets portar det senaste året. Både på promenader och under helger då vi haft äran att erbjuda en hundstallshund ett litet miljöombyte.

Som de glada amatörer vi är har vi fått stifta bekantskap med alla möjliga raser, personligheter och lynnen. Listan inkluderar bland annat schäfrar, border collies, border terriers, irländsk varghund, irländsk setter, schnauzer, stövare, pekingeser och diverse draghundar. Tikar så väl som hanar, åldringar så väl som valpar. Listan domineras dock av amstaffblandningar. Den typen av hund som media ofta refererar till som kamphundar men som vi brukar kalla kram(p)hundar - för många av de vi träffat har uppvisat lika mycket kramvilja som kampvilja. Och ingen hund hittills representerar den beskrivningen bättre än Attila.

För att påskynda hans omplacering tänkte vi därmed att vi kunde skriva några rader om hur vi upplevt den här kelgrisen i hemmamiljö.



LEK
Som det flesta amstaffblandningar vi har träffat, ser Attila oerhört muskulös ut. Och det är förstås krut i piporna. Så det kan gå lite hårt till.  Drag och kamplekar (med måtta!) tycker han förstås om. Men även om han går upp i varv ibland så släpper han och taggar ner så fort man säger till honom, vilket är oerhört skönt. Det är dock minst lika roligt att jaga bollar, jaga oss, bli jagad, samt söka efter och gömma saker. Vissa saker har vi fortfarande inte hittat. Och inte han heller.

Han är ganska lätt att hantera i långt koppel och generellt sett lätt att underhålla. Enda ”problemet” vi har haft är att Attila tycks vara oerhört fascinerad av vatten. Han blir helt upptagen av det och ja, slutar lyssna :) Kanske är det bara ankorna som intresserar…

VILA
Ett annat drag vi tycker verkar typiskt för amstaffblandningar är att de har så lätt för att slappna av. Och då vi har provat motparten också, uppskattar vi verkligen detta. Attila tar gärna sovmorgon, middagslur, eftermiddagsblund och förkvällsslumrar mer än gärna.  Och helst av allt i någons knä eller nedtryckt mellan oss. Så som vi lärt känna honom känns det tungt att tänka sig att han inte skulle få krypa upp i famnen på någon som tittar på TV eller lägga huvudet i knäet på någon som läser en bok.







SOCIALT
Attila verkar lite reserverad mot nya människor. Så även oss. Han hälsar men väljer ofta att ta ett steg tillbaka. Men när han väl släppt på den reservationen är han alltså värsta kelgrisen. Hans svans går som vindrutetorkare i ösregn och ligga på rygg och blir kliad på magen är tydligen inget hinder. Svansen går i ett bara man närmar sig.





PROMENADER
Stark och låg tyngdpunkt är ofta ingen bra kombination men Attila är helt ok at gå i koppel med. Lite dragig, men det beror säkert delvis på att vi inte är tillräckligt duktiga på att styra upp honom. Hundmötena är som blandband. Ibland dansar Attila bekymmerlöst förbi, ibland stegar han försiktigt till tonerna av osäkra grymtningar. Men han reagerar på tillsägelser och slutar snabbt.

Ibland blir han dock lite väl uppspelt (eller uttråkad om man står och pratar med någon) och börjar då bita och dra i kopplet. Tar man det inte lugnt i det läget, tycker han den dragkampen är minst lika rolig som alla förbipasserande tycker och ger sig inte i första taget.

Attila har varit ett tag på Hundstallet. Det borde han verkligen inte behöva länge till. Han är en alldeles för värdefull för det.

Stor, stark och intensiv på utsidan. Mjuk och gosig på insidan.
Precis som en riktig ”kram(p)hund” ska vara!

/Attilas helghusse