Det händer i bland att jag vaknar på nätterna med lösningen på ett problem som jag har funderat länge på. Disa var ett sådant exempel. 

Disa är en tik av rasen Dobermann, hon anlände i slutet på juni förra året som hittehund från polisen. Hon var ganska stressad och mager när hon virvlade in i hallen.  Min första närkontakt med henne resulterade i ett bett i ryggen, hon talade tydligt om att henne vänder man inte rumpan åt utan att bli varse.  

Disa var riktigt stökig till en början och man visste aldrig vad nästa upptåg skulle leda till. Vi hoppades att en orolig ägare snart skulle höra av sig… Efter dryga veckan insåg vi att vi snart skulle ha en skällandes, bitandes, nervös "dobbis" boende på stallet. Ok! sa Jessica, som var den ansvariga hundskötaren för Disa, det är bara att sätta igång med ett träningsprogram, som ska få hunden att börja tänka och kommunicera med sin omgivning i stället för att bokstavligt preja ner den. 

Jessica och Disa började jobba stenhårt ! (Jessica fick nog kämpa hårdast…) Efter ca en månad började vi se en förändring komma smygande, hon började förstå fördelen med att samarbeta med oss tvåbenta. Vi pratade och pratade med varandra, till en början vilt gestikulerande (hoppandes, bitandes och skällandes) men så småningom hittade vi alla en gemensam dialekt och tycke uppstod. Jag blev helt frälst!! Men som de flesta av er redan vet så bor det redan två hundar en katt och lite annat smått och gott hos mig så en hund till var uteslutet… 

Det var då som det dök upp ett hem! (tack och lov tyckte min sambo) Disa flyttade, men kom tyvärr tillbaka. Disa visade sig vara för krävande. Alla sörjde inklusive de olyckliga ägarna som fick lämna tillbaka henne. Men för Disas bästa ville de att hon skulle få ett aktivare hem. Ett nytt hem var svårfunnet. Sommaren gick över i höst och vi började att misströsta ingen var intresserad av vår guldklimp Disa. 

Med hösten kom också en ny praktikant till stallet , Jörgen!
När Jörgens praktik tid var över så fortsatte han som trogen Doggy Walkare och helgfadder. Eftersom Disa var en "långsittare" på stallet så fick hon första tjing på att gå på helg-hem . Det blev Jörgen som blev den lyckliga! En stor kärlek började växa fram dem emellan. Jörgens livssituation tillät honom inte att ha hund, därför blev han aldrig aktuell i sökandet efter ett bra hem till Disa .

Sorgligt vintern kom med stjärnklara iskalla nätter, så kalla att till och med rådjuren fryser och står och stampar uppe på verandan och för ett fasligt liv och vill in i värmen. Det var en sådan natt jag vaknade och löste Disas problem. Jörgen! (självklart kanske ni tycker) 

Jag kontaktade Jörgen morgonen därpå och berättade om min plan. Vi hade ju lite saker att lösa innan en flytt kunde bli aktuell!  Allt löste sig till det bästa och Disa + Jörgen är numera = Sant. Jörgen ändrade mycket i sitt liv och fick en fantastisk hund . En av de bökigaste på stallet faktiskt, detta bevisar verkligen att det finns någon för alla oavsett om det gäller människor eller hundar. Det gäller att kompromissa och anpassa sig… 

Allt för kärleken!! 

Av Ulrika Ek