Jolin kom till Hundstallet som privat omplacering. Det liv hon levde innan var knappast idealet för en hund. Vi tyckte att Jolins fall var akut och att hon behövde ett nytt hem.

Ganska snabbt upptäckte vi att det var en väldigt skör varelse vi hade med och göra. Jolin hade svårt att slappna av i boxen, hon var väldigt stressad och skällde på allt och alla. Vi använder alltid mjuka metoder på Hundstallet. När vi hanterade henne fick man alltid tänka på att vara extra mjuk och lugn, alltid tala med lugn och sansad röst osv. annars blev hon rädd och backade undan.

Att gå ut med Jolin på promenad var ett projekt i sig. Hela tiden var man tvungen att gå på helspänn då hennes osäkerhet yttrade sig i att hon ville nafsa på personer vi mötte. Särskilt läskigt var joggare som dök upp snabbt bakifrån. Det hände både en och två gånger att hon nöp till i bakhasarna på icke ont anande flanörer och joggare. Givetvis upplyste vi alla om hennes olater och gjorde allt för att förhindra dem genom att vid möte hela tiden behålla kontakten med hunden och sedan belöna med godis. Det blev bättre men vi trodde nog inte att hon helt skulle bli av med sina fasoner helt.

Månaderna gick och det kändes omöjligt att hitta någon som ville ha en sådan hund. Efter sex månader kändes allt ganska hopplöst. Vi var tvungna att fundera på om det var rättvist att stalla upp hunden under en så lång period. Kanske skulle hunden må bättre av att få somna in. Nu är det ju så att personalen på Hundstallet vägrar att ge upp… Vi beslöt att göra ett sista ryck för att hitta ett nytt hem. Bara ett par veckor hinner gå när en intresseanmälan kommer in som verkar passa…

Nu var vi tvungna att noggrant berätta om hennes natur nästan "skrämma upp" intressenten lite. Allt för att försäkra oss om att de ev. nya ägarna verkligen visste vad de gav sig in på. Trots det att vi verkligen betonade hennes "dåliga" sidor ville familjen gärna komma långväga ifrån och titta på hunden.

När mötet sedan sker ber vi blivande husse och matte att ta det lugnt och försiktigt. Vad gör då hunden? Hon hoppar upp i knäet på "husse" och börjar slicka honom i ansiktet och så vidare för att ge "matte" samma behandling.
- Morsning, tänkte "husse", är det här samma hund de berättat om. Jolin fick följa med hem till tillsammans med sin nya familj och där har hon bott lyckligt sedan dess. Husse och matte har berättad att det inte alltid gått enkelt och lätt men de älskar deras Jolin och kämpar vidare.