En helt vanlig Fredagseftermiddag ringer polisen och meddelar att de är på ingång. Denna gång har de med sig en riktig blandras som de uttrycker det själva.  Harriet gör entré! Hon ser ut som en liten irländsk varghund med schäfer ben eller något i den stilen. Ful och raggig skulle de flesta kanske säga…  Jag tyckte att hon var vacker!

När vi besiktigade hunden upptäckte vi att hon hade stora kraftiga inflammerade sår på hela sidan av kroppen och att hennes juver var fulla med mjölk! Vi bedömde läget så allvarligt att poliserna som kom med hunden fick skjutsa henne till Albano djursjukhus. På Albano fick man lov att söva henne för att kunna undersöka såren ordentligt. Det visade sig att hon var brännskadad och troligtvis hade hon ett antal valpar som hungrade och längtade efter sin mamma någonstans i Stockholm.

Två dagar fick hon stanna på djursjukhuset. När jag hämtade henne så såg hon mycket ynklig ut. Bilfärden hem till Hundstallet var hemsk. Hunden skrek oavbrutet från det vi lämnade Albano tills vi stannade utanför Hundstallet. Vilken ångest! Jag rös och hade tuppskinn långt efter det att hon hade lugnat ner sig.

Tanken på att hon troligtvis lämnat efter sig små valpar någonstans gnagde oavbrutet i oss alla som jobbar här. Harriet fick naturligtvis följa med hem till mig, hon var ju konvalescent och hade ångest…

Dag 5 kändes det fullkomligt naturligt att ha en liten flock omkring sig i stället för två labbar. För flock hade det blivit! En riktig tjejmaffia tuffade hem varje kväll och intog bästa soffan och dubbelsängen. Denna gång fick sambon nog! Han beslutade sig för att ta en paus från zoo som han uttryckte sig. Jag frågade lite försynt om han kunde tänka sig ta med sig katten, men fick bara en dörr i ansiktet som svar…

Samtalet som vi alla väntade på kom ca en och en halv vecka efter det att Harriet hade anlänt. En kvinna sluddrar fram något om att en grå blandras tik skulle ha ”försvunnit” och troligtvis hade hon skador från hett makaroni vatten som skulle ha hällts över henne. Mitt i samtalet verkade kvinna slumra till och fick tillslut fram något i stil med hej då.

Jag beslutade mig för att polis anmäla hunden för vanvård så att ett utlämnings förbud lades på Harriet. Hennes skador var så omfattande när hon kom in till Hundstallet. Hade hon inte kommit under vård när hon gjorde så hade hon nog inte överlevt.

Harriet hade börjat få tillbaka livsgnistan och visade sig vara en stor personlighet. För varje dag ökade hennes förtroende för mig och andra människor det var underbart att se. Hon försökte alltid att göra sitt bästa. Vakta bilen hörde till de dagliga uppgifter som Harriet valde. Vid ett tillfälle när jag hade stannat för att handla (alla tre hundarna var kvar i bilen , jag hade gått ur) så lade sig Harriet ner och smög. Bara för att i nästa sekund kunna flyga upp och vrål skälla när killen som hade parkerat sin bil bredvid min kom fram och skulle åka. Jag tror att han flög två meter bakåt så rädd blev han. Harriet lärde naturligtvis labbarna hur en bra vakthund bör agera när bilen är i fara. Det lilla problemet jobbar jag och labbarna fortfarande på.
 
Det kom aldrig något mer samtal från en eventuell ägare. Polisen valde att skriva över hunden på Hundstallet. Harriets sår hade läkt bra och hon började bli redo att omplaceras. Ångesten kom sakta krypande, vem skulle jag placera Harriet till? Fanns det verkligen någon som är god nog åt henne? Någon som skulle förstå henne som jag gör?  - Ja det finns det faktiskt, hon heter Annika och föll för Smulan som hon numera heter precis så pladask som jag en gång gjort.

Harriets valpar dök så småningom upp på Hundstallet. Alla var i ett ganska dåligt skick och polisen spårade ägaren som tillslut belades med djurförbud. Alla hundarna hade varit med om en planerad brand tror man… Tre av valparna hade brunnit inne med sju små krabater plus Harriet hade på ett mirakulöst sätt lyckats ta sig ut. Men det är en annan historia som jag skall berätta för er vid ett senare tillfälle.

Mitt liv kommer aldrig att bli riktigt detsamma som innan jag träffade Harriet. Hon är speciell en riktig fighter. Det finns stunder när jag fortfarande undrar om det var rätt att inte behålla henne. Harrisen eller sambon, Harrisen eller sambon, Älskar älskar inte…

Jag vet att min kärlek hade räckt för alla fyra inklusive katten och hästen men ibland får man helt enkelt ge sig.

Kramar Ulrika Ek.