Sökandet efter Harriets/Smulans  eventuella valpar gjorde hundskötarna sömnlösa. Alla sökvägar var prövade och alla kontakter utnyttjade, inget resultat.

Tisdag eftermiddag ringer det en kvinna som uppger att hon köpt en hund på torget och kan ej ha den kvar. Hunden är en liten valp som beräknas vara mellan 4-5 veckor gammal. Kvinnan vet inte vilken mat den skall ha och hon orkar inte ta hand om den längre. Vi ber henne komma in med hunden så att vi får undersöka den. Området som kvinnan befinner sig i stämmer någorlunda överens med området där Harriet med valpar hade befunnit sig när branden utlöstes…

Hoppet tänds, är det en Harriet valp? vet hon möjligtvis vart resten av kullen befinner sig i sådant fall? Efter flera timmars väntan dyker hon äntligen upp med valpen i sin ficka!
En liten kolsvart nos sticker upp ur jack fickan. Kvinnan som knappt kan ta hand om sig själv kan tyvärr inte ge oss några värdefulla upplysningar om fler valpar. Nemo stannade på hundstallet och kvinnan kände sig lättad över att han skulle få det bra. Avmaskningar, vaccinationer och ordentlig mat med extra tillskott av vitaminer och mineraler sattes genast in. Nemo växte för varje timme tycktes det.

Att det var Harriets bebis var det ingen tvekan om, samma busiga uppsyn som sin mor, samma spretiga mustascher likheten var slående. Eftersom jag känner Mikaela privat så visste jag att hon var ute efter en till hund. Jag bjöd in henne med följe till Hundstallet. Nemo följde med hem över helgen på prov för att se om den gamla hunden accepterade honom. Nemo flyttade aldrig tillbaka till Hundstallet efter det…

Jag har förmånen att få träffa honom ofta eftersom Mikaela ofta är i stallet där min häst bor.
När man ser honom nu så är det svårt att föreställa sig honom få plats i en jack ficka.
Mikaelas egen berättelse om hur hon träffade ”terroristen” Nemo får ni ta del av nu.

Kramar Ulrika Ek

---

Min hund Daisy (sheltie 12 år) börjar komma till åren och jag började i höstas inse att hon inte alltid kommer att finnas här hos mig. Jag och min sambo började prata om en hund ungefär i border collie-format, men inte större. En blandras vore kul med lite udda utseende men framförallt en hund med lite mer ”go” i som skulle bli lättare att träna.

Jag fick höra att Hundstallet hade fått in en jätte mysig och snäll blandrastik. Hon var tufsig, skäggig och var ungefär i border collie-storlek. Det var Harriet!! Jag blev jätte sugen på att åka dit och titta på henne, men hann aldrig. Jag fick nämligen höra att en av Harriets valpar hade kommit in en tid senare. Jag & co åkte in för att titta på valpen. Jag hade ju inte bestämt mig riktigt än om jag skulle köpa hund nu eller senare.

Han var så liten, så liten, bara sex veckor gammal och 3,2 kilos massa. Han hette Nemo och såg ut som en liten katt i famnen på Ulrika. Jag undrade om kissen verkligen kunde bli större än min Daisy. Vi bestämde att jag skulle ha honom över helgen (det var fredag) och bestämma mig till på måndag.

Oj, oj, oj vilket jobb det var, jag hade nästan glömt bort hur det var att ha en valp. Äta-ut, sova-ut, leka-ut, kissa på golvet-ut, visst är valpar söta, men tack och lov att de till slut blir vuxna. Valpen var söt, men ville sambon verkligen ha en till hund just nu? Jag ringde Ulrika för att fråga om vi fick en vecka till att bestämma oss på. Det gick bra och vi lämnade aldrig tillbaka honom.

I början trodde grannarna att vi hade köpt oss en liten svart katt, men nu undrar alla istället hur stor han egentligen har tänkt bli. Nemo är nu fem månader gammal, 20 kg tung och mycket högre än min Daisy. Han är otroligt lätt lärd och vill massor, men han kräver också mycket tillbaka. Mycket bus och långa promenader, men det mår matte också bra av.

Med vänliga hälsningar

Michaela & Nemo