Tippie är en blandras mellan Schäfer och Dobermann. Hon kom till Hundstallet med sin mamma Snorpan (tidigare månadens hund) och sina 7 syskon. Valparna var vid ankomst 4 veckor gamla.

Tidigt en tisdagsmorgon i november ringde det på Hundstallets dörr. Utanför står en polis med hela famnen full av små svarta helt underbara valpar. Vid första anblicken var synen ljuvlig! En stilig polis med massor av hundbebisar i famnen, vilken start på dagen tänkte jag som hastigast… Vid en andra titt på polismannen upptäckte jag sorgen i hans ögon. Alla 9 hundarna var omhändertagna på grund av vanvård.

Mamma Snorpan skötte sina små väl trots sin ringa ålder. Alla växte och utvecklade personlighet. Så kom då dagen när Snorpan med valpar blev Hundstallets. Alla andades ut! Snorpan flyttade rätt snart men kom tillbaka, hon hade problem att lämnas ensam. Trots stränga förmaningar om att inte lämna henne ens för en minut den första tiden var det just det familjen hade gjort. Mamma Snorpan var åter Hundstallshund!

Alla valparna fick så småningom nya hem. Den minsta av dem var Tippie och hon var också sist ut. Tippie flyttade till en familj som till en början var mycket nöjda med henne. Men eftersom tiden gick och Tippie växte och krävde massor av träning så kände familjen att de inte kunde ha kvar henne. Och så var Tippie också tillbaka.

Vi som jobbar med omplaceringar började alvarligt undra om våra annars så osvikliga omdömen börjat rasa..

Efter någon månad så flyttade Snorpan (läs mer om henne under månadens hund Snorpan). Tippie hade under denna period visat sig vara en riktig bus hund. Med en massa outnyttjad energi blandat med osäkerhet, började läget kännas kritiskt! Vi jobbade stenhårt med henne. Dagliga kontakt övningar blandat med lite koppelkultur och en massa social träning sattes in. Framstegen kom men önskan var naturligtvis att en ny matte och husse skulle få ta vid och slutligen få ta del av framgångarna.

Då dök de upp, Therese och Fabian! Tippie flyttade. Glädjen var stor på Hundstallet. Jag åkte hem med ett leende på läpparna som kvarstod i flera dagar efteråt

På våren började jag en utbildning till problemhundskonsult. I denna utbildning ingick det att man skulle ha ett antal projekthundar. Jag började höra mig för efter lämpliga projekt, då Therese (Tippies matte) en dag ringde. Det visade sig att Tippie var en underbar tik med massor av personlighet men med bland annat en egenskap som inte riktigt uppskattades av omgivningen. Tippie gillade att nypas.. Med nypas kan också översättas med att smaka på folk… En del skulle nog till och med säga att hunden bits! En perfekt projekthund för mig tänkte jag! Och så började träningen. När vi kommit en bit så insåg jag att detta var inte så enkelt som jag hade trott till en början.

Nu har det gått en lång tid sen första gången vi satt i Hundstallets kök och la upp en tränings strategi. Jag har fått mina första gråa hår.. Och många av mina tidigare uppfattningar om hur man tränar hund har satts ur spel. Till saken hör att Tippie har fått ena fantastiska människor som är hennes husse och matte. De har gett sig den på att lyckas med denna lilla vovva! Vilket de med säkerhet kommer att göra!
Vi fortsätter med träningen och ser med spännig fram emot tiden då vi får skörda hårt arbete både från Tippie, matte och husse!

Med Tippie har jag lärt mig vad ödmjukhet är! En egenskap jag skall vårda ömt…
Ge aldrig upp!

Ulrika Ek verksamhetschef Hundstallet.

Familjen berättar:

Några ord om Tippie, en hel tokig men underbar hund.

När vi den 2 september 2001 hämtade hem Tippie, en elva månader gammal blandras tik, från Hundstallet anade vi inte vad som väntade.

Till en början syntes Tippie vara en lugn och försiktig hund men efter att ha stött på grannskapets andra hundar visades en annan sida. Tippie reste ragg, blottade tänderna och skällde hysteriskt. Husse och Matte försökte få kontroll medan andra hundägare flydde fältet.

Nästa överraskning var när Tippie började nypa vänner och bekanta. En del tog det med ett gott skratt medan andra blev rädda.

Överraskning nummer tre uppdagades när Tippie varit hemma ensam och delar av inredningen var massakrerad.

Vi förstod att vi hade problem och behövde hjälp. Vi fick då kontakt med en hundtränare som kom hem till oss på en privat lektion. Henne hörde vi aldrig av igen. Vi kämpade på ett tag själva men våran tidigare erfarenhet, en super lugn labbe/bordercollie tik, räckte inte till. Visst hade Tippie lugnat ner sig och mognat under den här tiden men vi kände att vi fortfarande behövde hjälp. Vi bestämde oss för att ta kontakt med Hundstallet.

Med Ulrikas hjälp kom vi fram till att klicker träning kunde vara rätt för Tippie. Sedan klicker debuten för några veckor sedan går det snabbt framåt. Både Tippie, Husse och Matte tycker att det är jätte kul. Tippies vaktinstinkt kommer alltid att finnas kvar men med hjälp av klickern hoppas vi få bättre kontroll.

Avslutningsvis vill vi säga att Tippie är en genom snäll och rolig hund som förgyller varje dag.

Glada hälsningar Tippie, Therése och Fabian