Jag skriver det här för att hedra vår fina hund "Ludwig", som tråkigt nog lämnade oss förra året i augusti,  och även för att tacka Hundstallet för att vi fått möjligheten att lära känna den bästa vännen någonsin.

Jag minns det som igår när vi fyllde i intresseanmälan på Hundstallet om vilken ras vi önskade oss. Jag var 15 år då och önskade mig så innerligt en Schäfer. Min bror ville absolut ha en Labbe, och mamma tyckte det skulle vara bra med en Storpudel. Konstigt nog hörde Hundstallet av sig, och berättade att de fått in en hund vid namn Ludde som var en blandras av Schäfer, Labrador och Storpudel. Precis de raserna vi önskat oss!

Då vi kom till Hundstallet möttes vi av en super vild, glad, busig, och sprallig hund på 3 år som knappt visste varken ut eller in. Han sprang praktiskt taget till allt som rörde sig.  Vi gick ut på prov med honom, och det var den värsta promenad jag varit med om! Det var vinter, och vi flög efter Ludde i kopplet, för släppa honom vågade vi ju inte göra. Nåväl, vi bestämde oss för att ta hem honom på prov, och Ludde charmade ju brallorna av oss allihop med sina konster som han kunde; "rulla runt", "kryp", "zig zag" mellan benen, "skall", "fot", "apport", "marsch"och "sök".
-Oja, han var begåvad,,,men bara när han själv hade lust!

Han gick ju helt och hållet sin egen väg, stack till alla hundar, dock mycket vänlig och tillmötesgående, även mot hanar som visade samma fina sätt mot honom, men om någon annan hane "pratade" lite för högt mot honom kunde han höja stämman o resa raggen lite som "svar på tal" men han muckade aldrig gräl oprovocerat. Han var ju tokig i tikar, och skulle på varenda en, favoriterna var Rottis, Labbe, Schäfer. Han hade ett otroligt stabilt psyke och största intresset var andra hundar, sen kom bollar, plaska i vattnet, rulla sig på isen och sist mat och godsaker. Vi kunde gå långa promenader med honom i Lilljanskogen (eftersom vi bodde där under större delen av hans tid) och Gärdet. På Gärdet var det ingen idé att ens försöka gå bredvid honom eftersom han var den enda hunden som finkammade Gärdet flera ggr fram och tillbaka under minst 3 timmar. Vi hade alltså ingen pli på honom i början. Han var omöjlig !!!  Nu tänker ni att "det är väl bara att jobba med honom".
-Ja, det gjorde vi...om vi gjorde!

Lidingö Brukshundsklubb,,,vi skulle träna inkallning och Aguillity,, Ludde kunde redan det där tyckte han, så han smet till de andra hundarna, de var ju självklart mycket roligare. Jag grät och skrek och stod och rev mig i håret. Jag minns en gång i början när vi fått honom och vi var ute på prommenad, så smet han i Lilljansskogen efter en hare,,,jag såg det själv. Det var snö ute och iskallt. Jag stod och väntade på honom i fyra timmar, ropandes,,,ilskan förvandlades till gråt, och jag gick hem, berättade för familjen att vår hund tyvärr gått upp i rök. Det gick ett par timmar till då telefon ringde. Det var grannen i porten bredvid, på Valhallavägen, som sa att de hade en svart hund hos sig, som de hade hittat sittandes utanför vår port för en stund sedan. Ludde, svart som han var, hade alltså sprungit över Lidingövägen & Valhallavägen i rusningstrafik och klarat sig, och dessutom hittat hem efter bara en månads vistelse hos oss, det kallar jag lokalsinne!

En annan gång smet han vid Stora Skuggan och hittades efter några timmar utanför Hundstallets ytterdörr. (Han trodde att han fortfarande bodde kvar på Hundstallet)

Eftersom jag hör till den typen av hundägare som tycker att hundar ska få gå lösa (då man kan ha ordning på hunden givetvis) så ville jag inte ha honom i koppel, och tränade mycket på att låta honom gå lös och istället träna upp min egen reaktionsförmåga så jag kunde uppfatta saker snabbare än han och förutsäga hans nästa steg /reaktion. Man blev ju proffs på det där tillslut, och ett otroligt samspel mellan oss växte fram med åren.

Med tiden började jag arbeta på ett djursjukhus i Stockholm, och kunde då ta med honom till jobbet, vilket Ludde gillade, eftersom det hände väldigt mycket hela tiden. Han hade levt med "gasen i botten" hela livet, fortfarande snabb och pigg vid 12 års ålder. Det var det 13:e året han sackade efter. Han började andas tungt på promenader, men han hade fortfarande kvar sitt "jobb" som vakthund då han skällde med grov stämma både ute på vårt landställe och i stan. Det var roligt för vi lärde oss precis vad varje tonläge i de olika skallen betydde.

Vi var nämligen på mitt arbete den dagen han dog, det blev hans och min "räddning" så han slapp gå en plågsam död tillmötes. Vi gick som vanligt vår promenad på lunchen... då visste jag inte att det skulle bli vår sista tillsammans,,, någonsin... På hemvägen när vi var några meter från dörren, började han få en konstig "kvävande" andning och blev alldeles blå i munnen. Jag sprang in och tillkallade alla veterinärer, vilka som tur var gick ronden och var samlade. Vi sprang in med honom och gav honom syrgas så han skulle kunna andas, sen sövde vi ner honom. Under tiden passade vi på att röntga honom, lungorna var fina (kvävningen hade orsakats av att stämbanden drar ihop sig, på äldre hundar. Man vet inte varför det uppkommer) men en tumör stor som en boll syntes i buken på honom. Så vi hade två alternativ : att låta honom få leva på "sparad tid" och kvävningen skulle kunna komma igen
när man minst anade, eller tumören skulle spricka,,,,eller att låta honom få lämna sin tunga börda till kropp han hade mot slutet. Medan han redan låg sövd valde vi det senare alternativet...

Jag har aldrig känt mig så ledsen och tom i hela mitt liv. Det var den absolut bästa vän jag haft, och han var mer än en familjemedlem. Samtidigt så hade vi hoppats på att han skulle få dö av sig själv då dagen kom, så vi skulle slippa fatta ett beslut. På detta sätt hjälpte naturen till halvvägs den här gången.
Sorgen har gått över, men saknaden kommer alltid att finnas kvar i vår familj.
Tiden med Ludde har varit underbar och jag skulle kunna göra vad som helst för att få gå ut med honom de där regniga, iskalla, gråa dagarna igen och få torka av de blöta grusiga tassarna och ha lägenheten full med hundhår. Det skulle inte heller göra något att jag vaknade upp mitt i natten med hjärtat i halsgropen för att han skällt, då han legat under min säng för att markera att han hörde nåt mystiskt ljud i trappen. Skulle vilja ha tillbaka varenda minut.

Därför säger jag till alla hundägare att; ta hand om din vän och ta vara på tiden ni har tillsammans! , hur jobbigt det än är ibland. Det är inte så lång tid de finns hos oss trots allt, och det går fortare än man tror.

Kramar från en riktig hundvän!