Sadja anlände till hundstallet i oktober som en av sju hundar som omhändertagits pga vanvård. I det gamla hemmet fanns förutom hundar flera andra djurarter såsom katter och fåglar. Samtliga hundar var skygga och reserverade. Men ingen var så reserverad som Sadja. Ovan vid mänsklig kontakt och med dåliga erfarenheter i sitt bagage satt hon mest och försökte göra sig så liten som möjligt. Flera av hundarna var undernärda och hade plågsamma öronproblem. Jag bestämde mig, efter samråd med min familj, att Sadja skulle få följa med hem till oss på lediga stunder. Ärenden av detta slag tar en lång tid att utreda och Sadja behövde all kärlek och uppmärksamhet som hon kunde få.

Polski Owcharka Podalanski, tjusigt namn på en tjusig tjej. Sadja tillhör en stolt och vacker hundras som härstammar från Polen. Detta märktes inte mycket av. Sadja satt som sagt mest och tryckte bakom någon möbel. Hon sade inte pip. Ibland blev det nästan komiskt hur denna storvuxna dam försökte göra sig osynlig bakom en köksstol. Dessutom flåsade hon högljutt de första nätterna hemma. Detta upphörde då vi helt enkelt stängde av elementet i sovrummet. Sadja är antagligen van att leva större delen av dygnet utomhus. Min sambo överraskade jag med ett nytt vintertäcke, därefter var alla nöjda. 

Försiktigt började vi närma oss varandra. Hon visade tydligt, fast på sitt mycket försiktiga och försynta sätt, hur mycket hon uppskattade att bli borstad och ompysslad. Framför allt på magen. För att inte tala om promenader i skog och mark, oj så livat. Helgbostaden uppe i Bergslagen fick högsta betyg. Tillsammans med familjens övriga hundar, bullterriern Berta och stora blandisen Sharki, röjde hon runt. På sitt eget försiktiga vis naturligtvis. Utrustad med riktigt vinterpäls tröttnar hon aldrig på att leka ut tillsammans med Berta och Sharki. Hundkompisarna som inte är utrustade med samma pälsresurser vill efter en stunds lek in i soffvärmen, något som Sadja inte riktigt förstår. ”Vart ska ni?” tycks hon tänka. ”Gå in nu när det är som roligast!”.

En annan favorit är när jag och min sambo spänner på oss skidorna och tar oss en tur. Då lämnar vi Berta i stugvärmen och en av oss tolkar efter Sharki. Då springer Sadja mest runt och retas med Sharki. Mungiporna går verkligen uppåt. Sadja är nämligen hunden som ler, hoppas att det framgår av bilderna här intill.

Vilken skillnad det blir att ha tre hundar hemma istället för två. En liten flock helt enkelt. Berta, vår äldsta hund med sina 11 år gav sitt bifall. ”Sadja är en reko tjej. Om ni incisterar så får hon väl stanna. Men ligga i husses och mattes säng och sova som jag gör, där går gränsen”.

Sadja har från dag ett visat ett stort behov av att umgås med andra hundar. Hon är väldigt förtjust i familjens andra hundar och visar stor nyfikenhet och intresse när vi träffar hundar. Inte ett spår av misstänksamhet eller aggresivitet. Människor är det värre med. Barn gillar hon skarpt. Brorsbarnen fick under julledigheten gärna klia och klappa på magen, under vårt överinseende naturligtvis. Men vuxna är det värre med. ”Bäst att springa och gömma sig” verkar vara lösningen på mycket, men det gär bättre och bättre. 

Hur gick det sedan. Jag smälte ju direkt för Sadjas mjuka charm. Min sambo kämpade emot lite i början. ”Tre hundar sade hon, det går ju inte”. Men det gör det ju. Alldeles utmärkt t o m. Sadja är full av ömhetsbetygelser mot oss, och det jag blir uppriktigt rörd över att en hund vars liv är färgat av dåliga människoerfarenheter så blint litar och tyr sig till mig och min sambo. Hon visar tydligt att hon är vår hund. Så vad gör man. Efter snart tre månader tillsamans så kändes det otänkbart att leva utan henne. Så vi firade det nya året med att köpa henne, så nu är hon vår på riktigt.

Hundhälsningar från Petter och Sadja