Allt började med att min dåvarande chef ringde mig och sa "Vi har fått in en ny hund och det står ditt namn på den, du kommer att smälla av". Jaha, tänkte jag och det var med spänd förväntan som jag begav mig till jobbet på Hundstallet dagen efter. När jag hade släppt ut alla hundar i rastgårdarna tänkte jag "vem av dem var det" men ingen passade in på beskrivningen så det var bara att leta igenom alla boxar igen och mycket riktigt längst in i ett hörn satt en liten tjej och tryckte. Hon hadde samma färg som väggen i boxen och det första man såg var hennes livrädda nötbruna ögon.

Man kan säga kärlek vid första ögonkastet, i varje fall från min sida, frågar man henne så får man nog inte samma svar om vårt första möte. Jag var i alla fall såld, den här hunden skulle bli min, ett åtagande som inte visade sig vara så enkelt. Jag har otaliga gånger slitit mitt hår och har haft många bekymmers rynkor och sömnlösa nätter. Detta visade sig bli min jobbigaste uppgift jag haft i livet.

Jag har jobbat på stallet sen 1990. 1991 tog jag Errol en blandras hane därifrån (han hade inte haft det bra alls, hans bror fick tex. epilepsi som de trodde kom av slag). När jag flyttade hemifrån så vantrivdes Errol så i lägenheten att han fick flytta hem till mina föräldrar igen. Nu bodde jag alltså utan hund.

Jag provade att ta hem henne, ph 146, som hon då hette. Hon var totalt livrädd för allt. Till saken hör att hon hittades springande på ett tunnelbanespår och det tog polis och djurambulans 4 timmar att ringa in och fånga henne, med andra ord inte en alltför bra start. Dessutom ringde en anonym person till oss och meddelade att ägaren slagit hunden massor, att hon var en bordercolllie blandning och ca 8 månader gammal.

Ingen ägare hördes av, så jag köpte henne. Jag döpte henne till "LOPPAN" för hon var hårlös på kroppen sånär som på några tussar här och var, men hon hade det allra underbaraste huvud med mörk päls. Det tog 6 månader innan hon började ta kontakt med mig. Hon var livrädd för män men även andra människor, hundar, ljud och djur. Ja, i stort sett allt, men hon älskade barn och det som var positivt var, att hon blev aldrig en ångestbitare hur rädd hon än var.

Vi tränade varje dag. Min familj och främst pappa fick agera figurant och hon höll sig alltid undan, men var samtidigt så nyfiken att hon intog en position där hon kunde se alla, vanligtvis i mina föräldrars trappa. Då kunde hon fly upp om det blev för läskigt. Efter 8 månader kunde min pappa klappa henne för första gången. Gissa hur den dagen kändes. Sen gick arbetet framåt, vi åkte kommunalt varje dag, för att träna bland folk och hon var med på jobbet, för att få en bra bild av andra hundar.

Jag gjorde utredningar om varför hon var hårlös men utan resultat. Tillslut konstaterade vi att det var nog nakenhund i hennes blandning. Men den dagen då jag blev heltidssjukskriven började det helt plötsligt växa ut hår på henne, så idag kan jag bara konstatera ett hårlösheten berodde på stress.

Idag har det gått nästan 9 1/2 år sen jag köpte henne. Fredagen den 13/2-95 blev hennes födelsedag och min lyckodag. Nu jobbar hon som extramamma till de valpar vi får in på Hundstallet. Vi tar hem dem och hon uppfostrar dem. Hon är också otroligt klipsk, en problemlösare utan dess like och hon älskar den typen av aktivering. Hon är idag en jättebusig tjej på 23 kilo med en otrolig personlighet. Hon avgudar min familj och är jätte mammig. Trots att hon fortfarande är väldigt ljudkänslig (gömmer sig då det börjar regna för man vet ju aldrig om det blir åska då) och flyr då hon blir rädd (vilket innebär att hon oftast är kopplad) och att hon har foderallergi så ångrar jag inte en sekund av allt jobb jag tvingats lägga ner på henne. Hon är världens underbaraste och jag skulle göra om samma sak igen, utan att tveka, för så mycket har jag fått tillbaka av henne. Jag kommer aldrig glömma den 2/2-95 då jag första gången såg denna fantastiska varelse. Hon är mitt hjärta.


Jessica
hundskötare på hundstallet