Det var precis, en sån där vanlig dag. Hösten hade börjat göra sig påmind, löven gulnat, lite kyligare i luften och soldis över "Stadion". Jag och min sambo hade pratat om att skaffa en hund, och gärna en hund som farit illa på ett eller annat sätt. Mycket för att få den hundens sista år, till lyckligt och positivt. Jag hade lämnat in en intresseanmälan, och just den här, vanliga höstdagen, ringde Sara från Hundstallet och berättade att det förmodligen fanns en hund som kanske skulle passa oss.

Vi åkte dit och pratade med en tjej som hette Mariha. Väntade i ett rum på att "vår" eventuella vovve skulle dyka upp. In kommer en stor, dragandes och flåsandes vovve, och Mariha, ursäktade sig och sa, att Nimba förmodligen inte var så van att gå i koppel. Vi kunde inte låta bli att skratta, för hon var så söt, trots storlek!. Med hängande öron, schäferpäls och dobermann svans såg hon lite "udda" ut. Nimba luktade lite på oss, men var nog mer intresserad av att få komma ut.

Dags för första promenaden. Ut genom dörren, över gatan och upp i skogspartiet. Det bar av i en rasande fart. Nimba dragandes och flåsandes och vi efter, med försök att få den stora damen att ta det lite lugnt. Att Nimba var stressad, märktes tydligt, då hon morrade på både stora och små hundar, gjorde utfall mot några joggare, som snabbt bestämde sig för att att ta en något längre omväg, än kanske tidigare tänkt och en stackars cyklist som hon reste ragg mot.

Efter en stunds promenad, gick vi tillbaka och Mariha sa att vi kunde ta med Nimba över helgen på prov, för att lära känna varandra lite bättre och om vi bestämde oss för att ta henne, så var det bara att återkomma för att skriva kontrakt och få henne veterinärbesiktad. Självklart ville vi lära känna denna lurviga dam, så vi bestämde oss för att ta med henne hem. Nimba fann snabbt sin plats i bilen och det bar av hemåt.

Väl hemma nosades det överallt, försiktigt, försiktigt. Hon lyssnade på alla konstiga ljud och lämnade inte oss utom synhåll. Efter mycket beröm och klappar, fann hon så småningom sin trygghet i soffan, där hon landade med en duns och började snarka! Helgen gick och vi kontaktade Hundstallet och sa, att vi mycket gärna villeha denna madam, så hon kunde bli en familjemedlem. Det fanns inga tvivel, trots att hon var 7 år, hade slitet bett och liggsår att hon skulle bli VÅR.

Idag, 3 år senare, mår Nimba jättebra. Hon har flyttat till ett hus ute på landsbygden nere i Skåne, utan inhängnad, tillsammans med två katter. Idag använder hon inget koppel, utan kommer direkt på inkallning. Hon älskar att åka ner till hundbadet och leka med sina bollar. Det fungerar numera, också mycket bättre ihop med andra hundar. Hon verkar trygg och säker, och harmonisk, även om hon morrar och markerar när vi får besök, vilket hon ska väl göra?!

Hon har vunnit våra hjärtan och vi hennes förtroende och jag hoppas på många fina år till, tillsammans!