Åzzo min räddande ängel och Loppan in memorian.

Den 13/10-2005 fick vi till hundstallet in 3 working kelpie valpar som vid inlämnandet var 9 veckor gamla. Det var tre bröder: Victor, Dusty och Oskar som kom till oss för att uppfödaren inte blev av med dem.

När den första helgen kom skulle 2 av dem ut på permis och jag erbjöd mig att ta den som blev kvar så den skulle slippa sitta själv, jag gick in i boxen och direkt valde Oskar mig så jag sa ”ok jag tar hem Oskar”. Helgen gick och jag ska ärligt erkänna att jag aldrig tidigare träffat en hund som varit så följsam, men jag slog bort det lite med att han var ju faktiskt valp, så självklart följer han efter.

Det gick några veckor och han fick följa med hem varje dag, och alla började prata och fråga om jag inte skulle behålla honom… JAG som skulle ha en tik och en grå schäfer som nästa hund, klart jag inte skulle behålla honom och en kelpie dessutom (inget ont om rasen men den har aldrig tilltalat mig)

Sen en dag lyckades han komma ut från hundstallet och sprang fram till en förbipasserande hund som visade sig vara mycket arg på andra hundar, den högg honom över strupen och nacken och han slog ut 4 tänder, denna lilla krabat blev mycket chockad och fick ligga ed dropp i ca 9 timmar, och sköterskan hos veterinären skojade och sa” ja du Jessica tänk vad han måste hitta på för att få din uppmärksamhet”

Efter detta började mina tankar snurra och jag började höra mig för lite försiktigt hos mina föräldrar vad de tyckte och tänkte( han hade ju vid det här laget charmat alla i min omgivning) De är ju min back-up vad gäller hundpassning och dessutom hade jag ju redan Loppan min border blandning på 10 ½ år, kunde de tänka sig att passa 2 hundar.

Det är ju så mycket som ska stämma överens innan man tar ett sådant stort beslut. Loppan tyckte i alla fall om honom och mamma sa ”det står ditt namn på den hunden”, pappa sa ”ska du ha en Oskar” sen sa mamma ”Ja Loppan är ju inte pur ung längre och man vet ju aldrig hur länge man får behålla henne” tack för de orden, de fällde det avgörande beslutet hos mig. Jag sa OK på jobbet mot att jag fick honom kastrerad (han var krypto) Men Oskar kunde han ju inte heta, svårt och jobbigt namn att ropa, pappa kom med förslaget ÅZZO och så blev det.

Den 19/12-05 började Loppan andas konstigt och veterinär besöket visade att hon hade tumörer i lungorna. Allt gick jättefort och den 22/12-05 fick min älskade Lopphög somna in. Min veterinär sa då ”Tänk att han kom som en räddande ängel” Om hon bara visste hur rätt hon hade i de orden, för trots all den sorg man går igenom finns han ju kvar och behöver sitt varje dag det är inget man bara kommer ifrån och sorgearbetet har blivit så mycket lättare i denna positiva krabats närvaro.

Han förgyller varje dag och jag är så tacksam att han valde mig den dagen i boxen då jag skulle ta hem en av dem.

Nu är han snart 7 månader, nykastrerad och i slutet på mars ska vi börja en kurs tillsammans. Varje dag är minst sagt ett äventyr det går i 180 hela tiden. Han är fortfarande enormt följsam och älskar allt som har med träning att göra.

Ja han passar mig som handen i handsken och om Loppan var världens bästa tjej som jag aldrig kommer att glömma, är det här världens bästa kille!

Jessica Hundskötare på hundstallet