Aragon kom till Hundstallet för omplacering. Efter en tid insåg vi att Aragon inte skulle bli lätt att placera om. När man var ute på promenad med honom så varvade han lätt upp sig. Det yttrade sig i att han började bita i armarna och då bet han rätt hårt, så hårt att en och annan av oss kom tillbaka med blåmärken på armarna. Det finns verkligen inget ont i hunden utan detta var bara lek, bus och energi som behövde ta sitt utlopp.

Detta innebar att han nästan uteslutande fick promeneras och aktiveras av personalen. Dock fanns det några få av våra volontärer som också kunde hantera situationen och dessa brukade komma och gå ut med honom. Ett par av dessa tappra provade också att ha Aragon hemma. Då blev vi varse om problem nummer två…Aragon var nämligen en ”saksamlare” av stora mått. Han gick och hämtade både det ena och det andra, det kunde vara allt ifrån prydnadsföremål till fjärrkontroll och det var inte alltid han lämnade ifrån sig sina nyfunna skatter utan sakerna blev istället mer eller mindre finfördelade. 

Vi förstod då att här behövs ett hem utöver det vanliga, ett hem med både stort tålamod och kunnande. Det tog nästan 10 månader innan en av våra hundskötare kom tillbaka från en intervju med en som var intresserad av att ta en hund från Hundstallet och sa: ”Här har vi något för Aragon, klarar inte de av honom så vet i tusan vem som gör det”.

Vi presenterade Aragon för familjen och hoppades att hon trots hans olater skulle tycka det kunde vara intressant. Nu hade Aragon den turen att de var villiga att prova på och se hur det gick. Resten är historia och lite av den berättar det nya hemmet här nedan.

Patrik
Hundskötare

---

Aragon har äntligen hittat hem.

Vid 16 månaders ålder och efter nästan ett år på Hundstallet har schäfer/dobermannen Aragon fått egna människor och ett nytt hem på landet.

När jag anmälde mig till hundstallet hade jag önskemål om en social icke-knähund, han skulle kunna samsas med andra hundar och klara av att åka bil. Jag skrev under ansökan en onsdagseftermiddag. På fredagsmorgonen ringde de från hundstallet och sa att de hade en hund för mig. Han hette Aragon och hade en hel del olater. Han var samlare och behöll helst det han lagt beslag på. Han behövde mycket stimulans och testade gränserna till max. Men själklart skulle han få ett nytt hem hos oss. Fast något latmansgöra har det inte varit… Aragon var den tjurigaste, envisaste, gulligaste, goaste och mest viljestarka hund jag mött. Han var aldrig stilla, för runt överallt och ”hittade” saker. Ibland var det mindre lämpliga saker han lagt beslag på. Försökte man ta ifrån honom det han hade i munnen, morrade han och visade att ”det här tänker jag behålla – försök ta det ifrån mig om du kan”. Ofarliga saker fick han behålla med ett varsågod och ”vilken-fin-diskborste-du-har-hittat”. 

Aragon är alltid på alerten. Även om jag plockade undan mer ömtåliga saker, var det inte alltid man tänkte sig för. Det gällde att hela tiden vara steget före och säga ”nej” när han t.ex. försökte sno åt sig mattes kvarglömda glasögon. Matte var inte alltid på alerten, men känner en mycket förstående optiker, som gång på gång fick justera bågarna. 

Med för många NEJ, tappar kommandot effekt. Därför köpte matte därför många hundleksaker. Till husses förfäran var de med pip-ljud intressantast. Som tur var tuggade Aragon snabbt sönder dem. Stora tuggben räckte några timmar, men små försvann i ett nafs.

Aragon var mycket selektiv i sitt samlande. Han rörde t.ex. aldrig skorna eller annat i hallen. Toarullarna fick vara när de stod staplade på toarullesamlaren, men ställde man rullen på handfatskanten, var den snart upptuggad. Tvålar var också en stor lockelse, liksom innehållet i papperskorgar.

Numera har Aragon tappat det mesta av samlarintresset. Sakerna får vara där dom är – det är ju ingen annan som försöker konkurrera om dem – och är då inte lika intressanta. Men han får fortfarande återfall. Häromdagen tuggade han sönder en stoldyna eftersom matte var mer intresserad av att ta hand om stryktvätten. Men vadå – det var en gammal udda stoldyna.

Det har varit gott om maskrosor i år. Aragon behövde knappt någon vägledning alls, innan han började hjälpa till med att gräva upp plantorna. I stället för maskrosor har vi numera decimeterdjupa hål på gårdsplanen. 

Gå i koppel har aldrig varit något problem. Stolt går Aragon ”fot” när det krävs och drar sällan i kopplet. Det är bara när det dyker upp något intressant, som han försöker rusa iväg. Det finns gott om vilda djur där Aragon bor. Rådjuren var intressanta i början men nu tillhör de inventarierna. Fasaner är också spännande djur. Vildkatterna är däremot något som ska jagas bort, även fast matte säger att de är duktiga på att fånga sork på åkrarna.

Aragon älskar att åka bil. Han har en stor transportbur, som tar upp hela bagageutrymmet i husses Volvokombi. Vi åker ofta till sommarstället, som ligger 60 mil norrut. Grannarna där har bondgård med många olika djur, hundar, katter, hästar, hönsdjur mm. Aragon leker gärna med deras fyra hundar. Favoriten heter Eddy och är en 12-årig belgisk vallhund. Kinesiska mopsen Lillan var det första och hittills enda djur Aragon frivilligt lämnat över en leksak till. Vi var alla lika förvånade och imponerade. Aragon insåg nog inte vad ”duktig hund” innebar, för han har aldrig gjort om det. Vi tränar fortfarande utan framgång på ”loss”, även om ”nej” fungerar på samma sätt.

Ibland tror Aragon att han är en katt. Han kan ta bollen i munnen, kasta upp den i luften och sedan jaga bollen som om den vore en mus. Aragon älskar att leka. Han har fortfarande mycket av valptagen i sig. Att söka efter ”gömda” saker var roligt i början, men då alla nya gömställen tagit slut, är det inte lika lätt. Doftmarkeringarna finns ju redan överallt. 

Aragon har en svaghet. Den stavas l-e-v-e-r-p-a-s-t-e-j. Det har varit till stor hjälp vid inkallning, för vad är fasaner och andra djur när matte lockar med leverpastej. Aragon är en intelligent hund. Han kan nämligen själv öppna dörrar. Länsvägen går bara 10 m från huvudentrén och det finns inget staket. Därför gäller det att komma ihåg att låsa alla dörrar och Aragon har ett sjätte sinne för att veta när ngn glömt att låsa. Leverpastej är också bra till att bättra på insidan urätna märgben. I mindre märgben kan man trycka in en köttbulle. Det blir perfekta hundleksaker. Han lever ett aktivt liv och har dubblerat sina matransoner utan att gå upp i vikt.

Aragon är alltså en mycket speciell hund och ett riktigt charmtroll. Det är svårt att bli arg på honom när han lägger huvudet på sned och tittar frågande med sin ”vadärdetnujaghargjort”-blick, efter att ha fått en tillrättavisning. Då ler man och får genast en slick bakom örat. Långsint är han absolut inte. 

Det stod om Aragon att han var en snäll vovve med glimten i ögat och att han till rätt familj skulle bli en guldklimp. Det stämmer, men med råge. Aragon är värd sin mångdubbla vikt i guld. 

Matte Gunnel och husse Bengt