Allt började med att jag satt och surfade på Internet om hundar och organisationer som hjälper hundar som behöver nya hem. Otroligt hur många hundar som egentligen behöver nya hem, i alla fall kom jag in på Hundstallets hemsida och satte mig tillrätta för att kolla vad de hade för hundar för omplacering. Jag förälskade mig i flera hundar, men just En hund hade det där extra som jag fastnade vid. En kolsvart hund med den där blicken som man bara smälter för. Jag läste lite om hur det gick till att få ta en omplaceringshund och gick sedan och la mig för att fundera på hur mycket tid jag hade och om jag verkligen skulle kunna ge en hund ett värdefullt hem.

Dagen därpå gick jag in på hemsidan igen och bestämde mig för att göra en anmälan. Jag anmälde intresse för två av de hundar som fanns på sidan. Det dröjde inte länge förens jag hörde något från Hundstallet och hjärtat slog en volt. Just när jag fick samtalet befann jag mig i Fjällen på skidsemester och allt jag ville efter samtalet var att få åka hem och till Hundstallet för att få bli presenterad för Wilma, den kolsvarta hunden med blicken man kunde dö för. Jag sov inte mycket de resterande dagarna som var kvar.

Sen kom den där dagen då jag äntligen skulle få träffa henne! När jag började närma mig hundstallet var pulsen 110. Frågorna var många, Hur skulle hon vara? Skulle hon tycka om mig?  När personalen öppnade dörrarna och hon stod där visste jag att kärlek vid första ögonkastet existerade, hon var så fin. Vi hade en underbar promenad i skogen omkring Hundstallet och sedan var det bestämt, hon skulle med mig hem.

Bilresan hem har nog aldrig gått så fort som den gjorde då. Jag var den lyckligaste personen i världen.

Väl hemma fann sig Wilma väldigt fort. Hon älskade att vara med min systers hund och med familjen. Vet inte men det verkade inte som om Wilma varken fått den motion eller den uppmärksamhet hon behövde. När hon märkte att vi på promenader bara gick längre och längre så lyste hon upp. Hon blev bara lugnare och lugnare för varje promenad hon fick. Hon märkte att det aldrig tog slut och hon verkade vara lycklig.

Dagarna efter att jag hämtat henne skulle jag till jobbet. Jag jobbar som djurvårdare på Tropicariet i Kolmården och dit fick hon följa med. Wilma smög i början fram i korridoren vid aporna, de var lite läskiga i början men nu är de som bästa vänner. För att inte prata om alligatorerna, en dag stod Wilma och tittade på vår alligator hane Mohamed. Hon gick utanför deras anläggning precis utanför glasrutan där Mohamed låg innanför och det såg nästan ut som om hon retades: Du kan inte ta mig, ända tills det att Mohamed slog upp sina käftar. Jag kan inte påstå att jag någonsin sett Wilma springa så fort.

Efter en vecka tog jag med henne till stallet för att få träffa min häst.
Det var en mycket trött hund som kom hem efter att ha träffat hästar som hon skällt på. Några dagar senare var det dags för första ridturen. Det var så härlig som om hon visste att bara jag var där så var allting lugnt. Hon sprang lugnt och fridfullt bredvid hästen och verkade njuta av att få springa fortare och fortare, längre och längre. Det är nu än idag Wilmas favorit promenad att få följa med till stallet för en skogstur.

Wilma har nu funnits sig till rätta i både familjen och i samhället omkring. Vi har gått en agillity- kurs och tävlat lite , allt har gått jätte bra hon älskar att hoppa hinder och att krypa genom tunnlar. Hon har till och med vunnit en liten tävling.

Wilma verkar trivas här och jag trivs bra med henne, här kommer hon att få stanna tills hon inte finns längre.

Tack så mycket hundstallets personal för att ni gav mig och Wilma chansen.

MVH Therese och Wilma

---

Härligt att se att ännu en hund har fått ett härligt liv. Vi som känner Wilma vet att hon är en väldigt aktiv hund som kräver ett aktivt liv, vilket hon verkligen har fått nu.
Förra ägaren kunde tyvärr inte ge henne det på grund av sjukdom.

Jenny Hundskötare