Sedan tidigare har jag en Dobermann och en Yorkshireterrier nu har flocken utökats med en omplaceringshund från Hundstallet…

Tuva är en liten luddig vit dunboll, som förmodligen har mer en ras i sig. Tuva kom in till hundstallet i oktober tillsammans med sju andra hundar från samma hem. När hon kom in var hon smutsig tovig och fruktansvärt mager. Hon var mycket rädd för människor och kröp längs väggarna för att komma undan oss, tog man i henne vart hon så rädd att hon kissade på sig. Efter några dagar hundarna hade suttit här provade vi att ta ut dem i koppel utanför rastgårdarna, men det vart smått kaotiskt kan man säga, då dem gjorde allt för att komma loss, uppenbarligen hade dessa hundar aldrig haft koppel på sig då de kastade sig i panik fram och tillbaka för att slippa undan kopplet. Vi var oroliga för att någon av hundarna skulle lyckas rymma och försvinna, då vi förstod att vi skulle ha mycket svårt att fånga in dem i så fall. Vi bestämde oss för att rasta dessa hundar på hundstallet inhägnade område tillsvidare.

Tiden gick och tuva och de andra hundarna började bli allt mer kontaktsökande, man kunde tom få se en liten svans vifta ibland. När man lägger ner lite extra tid och jobb på någon hund blir det lätt att man faller dit också. Och så blev det för mig i det här fallet lilla Tuva fick följa med mig och mina två stora Dobermann hem. Hon var den mest rädda lilla hund som fanns i början. Hemma såg man henne knappt då hon var som en skugga, gömde sig för mig och de andra hundarna hela tiden. Hon sov inte på nätterna utan jag kunde vakna av att hon satt och stirrade in i en vägg, nästan helt okontaktbar. Tillsammans med veterinärens samråd kom vi fram till att det vart lite för många nya intryck för Tuva med flytt och skiljas från de andra osv. Tuva fick börja äta ångestdämpande medicin ett kortare tag för att lättare klara av omställningen. Hennes rädda apatiska beteende fortsatte ett par veckor, tills en kväll då vändningen kom. Tuva låg som vanligt bakom soffan och tryckte och utan förvarning flyger det upp en liten rosa leksaks kanin i huvudet på mig, sedan kom en liten tuva farandes och tar lilla kaninen i mun och kastar den upp i luften gång på gång. Efter den kvällen har hon bara blivit bättre och bättre. Hon är fortfarande ingen tuff hund och tycker nya människor och nya hundar kan vara läskigt, men nu funkar hon i vardagen som en vanlig liten hund. Nu kan hon visa glädje och hon tycker att det är kul att leka. Aptiten har ökat, hon älskar att promenera (hon kan även vara lös) och börjar bli känna sig trygg i sin hemmiljö.

Tuva var knappt ett år när hon kom in, en ettåring brukar normalt sett vara nyfiken glad och lekfull allt annat än vad Tuva var. Det går snabbt att knäcka en hunds psyke om man behandlar den illa men det tar väldigt långt tid att bygga upp det. Det är Tuva ett levande bevis på.

Helen
Hundskötare

Hundstallet