När jag började praktisera på hundstallet så träffade jag många hundar under det halvåret. Några har stannat kvar i minnet medan några har falnat bort. Men en hund stannade i mitt hjärta och som tur var stannade hon i mitt liv. Denna underbara vovve är Debbie.

Debbie är en underbar liten tik som är runt tre år. Rasen är jag inte säker på men tror att det är Dobermann/schäfer/gråhund. Jag kan inte berätta något om hennes bakgrund men såhär träffades vi:

Debbie kom in på hundstallet den11 oktober, ungefär samma tid som jag började min praktik.

Jag lade inte märke till henne först, eftersom det var ganska mycket nytt att ta in just då.

Det först intrycket jag fick av Debbie var på promenaderna. Det var att hon drog som bara den! Sen var hon ganska jobbig i boxen, skällde och hade sig. Jag tyckte att Debbie var ganska jobbig just då. En väldigt vacker och söt hund, men jobbig som sagt.

När det blev tid över gick jag in i boxarna och kelade lite med hundarna och när det var Debbies tur smälte mitt hjärta. Hon kurade ihop sig till en liten boll med huvudet i mitt knä och somnade efter en stund.

Så efter den dagen försökte jag hinna med och sitta med henne varje dag. Hemma var alla nog ganska less på mitt tjat om Debbie, jag kunde inte få ur henne ur huvudet.

Kontakten växte och växte och efter ett halvår blev hon överlåten till Hundstallet att omplacera och ett andetag senare min!

Hon följde med mig hem på prov och alla blev genast kär i henne. Det var mycket nytt så hon blev lite nervös och skällde mycket (grannarna blev nog lite oroliga) men nu har hon lugnat sig och börjar känna sig hemma.

En natt sprang Debbie upp från sängen och började skälla som bara den, det tog ett tag att lugna henne, och sen gick hon och lade sig. Morgonen efter såg vi att någon hade försökt bryta sig in i vår bil!

Då insåg jag att hon är en prima vakthund med råge!

Jag anser att jag har haft tur att träffa en hund som passar så bra ihop med mig och min familj. Men det hade jag inte gjort om jag inte gett henne en andra chans. Så jag anser mig själv vara lyckligt lottad och det hoppas jag Debbie känner också.


/Maria och Debbie med familj