Här kommer en liten hälsning från en gammal Hundstallshund.

Jag blev lycklig ägare åt min Nelly för ca 13 år sen, världens vackraste och snällaste hund. Det känns ofattbart att det var så länge sen. Jag hade redan 2 hundar, en liten amerikansk cockertik på 6år och en schäferblandning från Hundstallet som var 3. En dag ringde Jenny och berättade om Nelly, en svart afghan/goldenkorsning som blivit inlämnad för att dåvarande ägare inte hade tid. Hon var ca 1år och vantrivdes fruktansvärt på stallet, hon åt inte och blev bara alltmer deprimerad mm. Jag tänkte till två sekunder efter att jag pratat med Jenny, sen åkte jag dit redan nästa dag och ytterligare en dag senare var hon min.

Eftersom hon mådde så dåligt på stallet var det bra om hon kom där ifrån så fort som möjligt. Allt gick bra med mina hundar där hemma. Hon hade inga problem med att känna sig som hemma och började äta direkt och hittade snabbt soffan. Lilla Diddi talade bestämt om att mitt knä minsann var hennes, så det så. Allt annat var fritt fram att ockupera.

Zickla hade inte lika bestämda åsikter så dom testade sig fram lite. Det är inte alltid helt smärtfritt med tre tikar under samma tak. Efter löpperioderna kunde det bli lite gruffligt mellan dom två stora men det var lätt avstyrt och klingade av med tiden.

Efter att min älskade Diddi somnat in så var Zickla lite vilsen ett tag, hon hade ju vuxit upp med henne. Nelly märktes det inte så mycket på men hon höll sig tröstande (min tolkning) nära Zickla. Nu blev dom verkliga bästisar.

När Zickla var 10 år så blev hon dålig, hon började dricka allt mer, kissade ännu mer och rasade i vikt. Det visade sig vara åldersdiabetes, vilket inte var det första vi gissade på eftersom hon var välmotionerad och aldrig varit överviktig även om hon var ett riktigt matvrak. Det blev operation, borttagning av livmodern för att blodsockerkurvan lättare skulle gå att stabilisera och hon fick vara kvar på djursjukhuset ett tag. Nelly som plötsligt blivit utan nån hundkompis hemma blev lite smådeppig. Men desto gladare när Zickla väl kom hem igen. Nu blev det strikt fasta rutiner. Zickla hade inget emot insulinsprutan i nacken morgon och kväll och bäst av allt mat 4 ggr om dan! Efter en tid så började Zickla se allt sämre pga starr men det verkade inte bekymra henne speciellt. Vi höll oss mer och mer på våra mest kända promenadstigar när det blev så pass att man märkte av det och Nelly agerade ledsagare. Det var så härligt att se, hon hjälpte henne verkligen.

Men sen kom den dagen när jag var tvungen att ta det svåra beslutet att låta Zickla somna in. Hon var pigg och glad in i det sista men hade fått ett par snabbt växande elaka tumörer på benen och den ena satt så illa att operation inte var aktuellt och förutom diabetesen så var hon ju inne på sitt 13:de år. Så hon hade ju ändå haft ett relativt långt och jag hoppas lyckligt hundliv. Hon är ju självklart också värd att bli månadens hund.
Nelly blev riktigt deprimerad en tid efter och ville mest bara ligga och sova. Hon var inte heller pur ung med sina 11 år och jag var rädd att hon inte skulle orka komma igen. Hon hasade bakom mig på promenaderna med huvudet och svansen hängande och ville bara gå kortare svängar. Jag försökte muntra upp henne så gått jag kunde men det fick samtidigt ta den tid det tog för henne att komma över förlusten. Och så plötsligt en dag efter nästan ett halvår så vände det helt. Bara så där. Hon vaknade upp som en ny hund och nu var det långpromisar som gällde igen med alla sinnen på helspänn, svansen i luften och travandes elegant framför mig som förr. Och andra hundar var plötsligt riktigt intressanta, bortsett från boxrar som hon alltid varit misstänksam mot av nån anledning (har kanske med noslängden att göra, vad vet jag...). För första gången började hon ta lekinitiativ när hon träffade vissa hundar. Ingen kunde tro att hon var 12 år. Hon sprang omkring och studsade runt som vilken unghund som helst.

Jag tyckte att hon verkade känna sig lite ensam här hemma och klurade lite på om jag skulle skaffa en till hund eller inte. Tillslut tog jag i alla fall beslutet att göra det. Det blev en liten amris igen och det var det bästa jag kunde gjort. Först undrade hon vad det var för ett litet knyte jag kom hem med. Men när hon märkte hur det här lilla livet såg upp till och avgudade henne så var det ju inte så tokigt ändå. Blir man behandlad som den drottning man är så är det svårt att motstå.
Idag är Saffy 1 år och Nelly 14 och det är helt underbart att se dom tillsammans, speciellt när dom kommer framfarandes ute, Nelly först i härlig utsträckt vinthundsgalopp och Saffy som en blond svans efter.

Jag är så tacksam över varje dag som Nelly får vara så här pigg, glad och fräsch och jag hoppas att hon har ett tag kvar här på jorden. Just nu ligger hon utsträckt på rygg i soffan och snarkar nöjt efter dagens härliga 3,5 timmars promenad i urskogen. Halva skogen följde med hem i deras pälsar men vad gör det när allt kommer omkring. Det är två av världens största kelgrisar och dom charmar så gott som alla vi möter.
Mina två solstrålar i höstrusket.
Varma hälsningar från Monika, Nelly och Saffy.