Nu har det gått några månader sen jag lämnade er. I början var det jobbigt. Jag sörjde över att ha blivit lämnade av min förra matte som tyvärr gick bort. Kände mig deprimerad och matlusten ville inte riktigt infinna sig. jag låg mest och såg otroligt ledsen ut med öron lika bakåtslickade som en kotlettfrilla på Stureplan, men nu är det annorlunda. Jag har blivit en lycklig hund med glada pigga ögon och viftande svans och som alltid vill vara där mat finns.

Jag älskar bollar. Jag har hittat flera gamla bollar på egen hand som barn i grannskapet har kasserat i någon buske. Ofta luktar de äckligt men vad gör det, jag är ju hund?! Allt som luktar äckligt - luktar gott. Matte och husse brukar kasta och jag springer som en toka efter dessa bollar - superkul. Ibland är jag så utmattad att jag knappt orkar gå hem. Då får jag lägga mig ner tills flåset har lagt sig, men vem blir inte trött av att springa snabba ruscher?! Finns det inga bollar till hands att leka med så fungerar stora pinnar lika bra eller... tegelsten! Ju större och tyngre desto bättre. Matte är nog inte lika övertygad, hon är så rädd att jag ska skada tänderna. Jag brukar få nöja mig med att flytta runt grejorna med hjälp av tassarna.

Matte tycker jag sköter mig så pass bra att jag oftast får gå lös, i alla fall så länge vi inte möter någon. Hon säger att vi inte ska skrämma slag på våra medmänniskor. Jag är ju trots allt en "stor" Schäfer... och by the way, matte tror att jag har Lapsk Vallhund i mig, och det kanske stämmer. Är ganska duktig på att valla andra hundar ute på Gärdet. Därute får jag springa ganska fritt och leka med andra hundar. Oftast går det bra men ibland vill jag visa mig på styva linan och dominera. Vill gärna sätta de andra hundarna på plats, vilket jag anser mig ha rätt till. Jag är ju som oftast den äldsta hunden där . Det är jag som är drottning över Gärdet och ungdomarna ska inte tro att de kan komma och ta över. I bland kan det gå lite vilt till, fast när jag blir lite för "elak" och inte flyttar på mig när "omkullputtad" hund ligger på rygg och bjäbbar, kommer matte med stora steg och "skäller" på mig och säger att nu räcker det. Jag blir kopplad och motad därifrån *FNYS* hon fattar ingenting, jag måste få försvara mitt Gärde. :o(

När matte tog mig fick hon som rekommendation att banta ner mig, jag var lite för tjock. Idag är jag en sund hund med sunda vanor och mycket motion. Alla som träffar mig säger att jag gör skäl för mitt namn, att jag är en riktig Pärla. Jag är över 8 år men alla tror att jag är en unghund eftersom jag leker så mycket när vi är ute... hahaha...lurad! Däremot inne ligger jag helst still och filosoferar på allehanda ting. Har en helt egen puff bredvid soffan att ligga på men ibland vill jag sitta i knäet med mina lätta 30kg! Det finns ingen lag som säger att en knähund ska vara liten och smidig. Sover gör jag mer än gärna. Är inte heller speciellt morgonpigg av mig. I bland måste matte och husse peta på mig för att jag ska gå upp och äta frukost innan det bär iväg till jobbet.

Mitt jobb består i att vakta dörren på husses kontor. De flesta verkar ok så de släpper jag in, men ibland kommer det någon suspekt person som jag måste skälla lite på först. Man kan aldrig vara nog försiktig. Nu ska jag gå ut och se om min vovvekompis Maja är ute leker.

Vi hörs igen, Pärla med matte Johanna och husse Fredrik