Kerstin är en av de 150 Yorkshireterriers som kom in till Hundstallet i ett stort och omtalat ärende förra året. Den ena bilden är från Kerstins veterinärbesiktning just efter att hon kom till Hundstallet. Den andra är tagen nyligen i den miljö hon lever i nu. Tror Ni gissar vilken som är vilken...

De flesta av hundarna hade milt sagt mycket eftersatt pälsvård och Kerstin är ett bra exempel på hur de såg ut. Kerstin är också ett bra exempel på att dessa hundar fått det bra och nu lever det liv de förtjänar. Hundstallet vill passa på tillfället att tacka alla som öppnade sina dörrar för alla våra Yorkar.

---

Jag, matte, och den tre och ett halvt år gamla Rhodesian Ridgebackhanen Izor gick i tillökningstankar. I första hand funderade vi på att skaffa ytterligare en Ridgeback. Men frågan var hur jag skulle klara av ytterligare ett energiknippe i storleksnivå med Izor. Därmed valde vi att anmäla intresse för en av de Yorkshire terriers som vid den tiden var aktuella för omplacering.

Vi väntade och väntade men hörde ingenting. I tidningen gick det att läsa att så gott som samtliga Yorkar fått nya hem. Men så helt plötsligt en dag i februari -07 ringde det från Hundstallet. De hade en tik på sådär tre till fem år som hade återlämnats av sitt ursprungliga omplaceringshem. Var vi intresserade? YES!

Hela familjen, inklusive hund, gravid dotter och dotterns sambo, ilade till Hundstallet i ett huj. Glada i hågen presenterades vi för Kerstin, nr 56. Hon var inte imponerad. På första promenaden utanför Hundstallet fick Izor sig en riktig utskällning innan hon slet sig och pinnade tillbaks till Hundstallet. Tacksamheten över att få ett nytt hem lyste med sin frånvaro. Pinsamt, men skam den som ger sig. Så vi tog hem henne.

I två dagar lämnade inte Kerstin den transportbur vi anskaffat för ändamålet. Vi bar ut henne så hon kunde uträtta sina behov men i övrigt satt hon som limmad i den där buren. Hon åt inget. Och hon drack inget. Men så under tredje natten vaknade vi av oljud. Förtrollningen var bruten. På morgonen efter var buren var tom, och hundleksaker låg utspridda överallt. Kerstin, hon låg i soffan och sov.

Ända sedan dess har allt fungerat bra. Kerstin började äta sin mat, även om en del gömdes undan under mattor och soffkuddar, hon sökte närhet och kontakt och under promenader följde hon med som en trogen skugga – utan koppel. Några inkallningsövningar har aldrig behövts, hon lyder perfekt ändå. Hon går villigt med på skogspromenader på en, två timmar och lämnar aldrig matte utom synhåll.

På hundfronten är också allting lugnt. Kerstin och Izor umgås tillsammans utan problem. Kerstin bestämmer och Izor lyder. De till och med sover ihop. Hon uppvisar också stort tålamod med barnbarnet Alvin som bara är tio månader.

Kerstin är idag en underbar liten hund som följer med överallt. Hennes stora kärlek till matte och Izor gör att hon helst vill ha åtminstone en av oss intill sig hela tiden. Lite jobbigt ibland förstås, men vad gör man inte! Hon accepterar ju faktiskt, i nödfall, att vara ensam hemma kortare stunder utan protest.

Tack Hundstallet för Kerstin. Vi har fått en liten (stor) familjemedlem som alla älskar, trots hennes till stunder korta stubin och konstiga beteende. Hon är en liten bestämd dam med ett stort hjärta och hög intelligens. Hon är mycket sparsmakad när det gäller främmande människor – men det får hon vara. Vi som tillhör familjen har hon tagit till sig och hon är numera en harmonisk, lycklig, rumsren och glad liten hund.


Hälsningar Else-Britt, Izor och Kerstin (nr 56)