Märta (före detta Lova) kom in till djursjukhuset, eskorterad av polis, efter att ha blivit påkörd på rumpan. Hon hade ingen identitetsmärkning.

Skadorna läkte så småningom av sig själva så i väntan på att en matte eller husse skulle ge sig till känna fick hon bo på Hundstallet. För ovanlighetens skull när det gäller sådana här situationer hörde dock ingen ägare av sig.

Vi, Märtas nya ägare, hade tidigare börjat prata om att skaffa hund. Gärna en labrador, en tjej och allra helst brun. Vi hade inte tid för en liten valp. En ettåring skulle passa bättre. Tagen av hennes öde föll jag Ulrika, som jobbar på djursjukhuset dit Märta kom, genast för denna jättevackra, då lite överviktiga, labradortiken. Så när Märta flyttades till Hundstallet lät vi dem veta att vi var intresserade av henne – ifall det var aktuellt att hon skulle överlåtas till nya ägare. Efter femton dagar fick vi ta hem henne på prov. Det gick kanonbra! Vi tyckte om henne väldigt mycket från första stund.

Märta är sprallig men kan också vara lugn. Hon är glad, supersnäll, älskar alla hon möter och tycker mycket om mat (hon är ju trots allt en labbe…). I början var hon rädd för bilar men den rädslan har hon övervunnit. Hon blir tokglad av att leka i snön, springa efter pinnar och hon älskar att leka med andra hundkompisar. Vi är glada över att hon fungerar så bra socialt både med andra hundar och med barn. Hon klarade redan från början av att vara hemma själv några timmar och vi misstänker därför har hon varit ensam hemma hos sin förre ägare. Vi vet ju ingenting alls om Märtas bakgrund så ibland kan man inte låta bli att undra vilken planet hon kommer från.

Tack bästa Hundstallet för att vi fick Märta och för att ni tog så väl hand om henne under tiden hon vistades hos er. Ni gör ett fantastiskt jobb!

Hälsningar från Marie och Ulrika