Hej,

Nu har Ernie bott hos oss ett par månader och är en viktig del av vår "flock". Men hur kunde det bli så här? Vi skulle skaffa en hund till hösten, en dansk/svensk gårdshund var det tänkt och en valp förstås. En lagom stor hund som passar med våra två whippetdamer. Om vi nu hade bestämt oss för detta hur kommer det sig då att vi nu har en underbar "kortis" som inte alls är en valp? Och varför var jag inne på Hundstallets hemsida när vi var så säkra på ras, ålder och tidpunkt? En enda blick på Ernie fick mig att börja drömma och snart var också mannen jag delat mitt liv med i 40 år också övertygad.

För Ernie har det säkert blivit en del förändringar jämfört med hans tidigare liv. Nu bor han i en liten stuga vid Mälaren med matte som är hemma hela dagarna. Han delar säng och soffa med whippetdamerna. Den äldre har han stor respekt för och den yngre är en utmärkt lekkamrat.

Vår tomt är inte så stor så Ernie blev glatt överraskad när han upptäckte att den över en natt inkluderade hela Mälaren. Isen hade kommit, bar nätt och jämt en kortis, så han tog gud i hågen och gav sig iväg. Nåväl, han återkom och nu är strandlinjen bakom kompostgaller tills isen är borta.

Till vår glädje är han ingen jakthund. Han bryr sig inte om rådjur, vildsvin, harar, grävlingar och ekorrar. Det är bara när de nästan tama koltrastarna springer framför nosen på honom som han kan göra ett utfall.

Sant är att vi har haft våra duster. Det kan självklart gnissla ibland när det kommer en ny medlem till flocken men vi har aldrig tvekat om att vi gjorde rätt. Inte en sekund har vi ångrat oss. Vi vill varmt rekommendera andra att våga ta steget men samtidigt ska man inte vara naiv och tro att allt är rosenrött från första dagen. Det krävs jobb, som med allt annat, för att få det att fungera.

Vår tacksamhet är stor till Ernies uppfödare, tidigare ägare och alla på Hundstallet för att Ernie är den härliga hund han är.