Hej, Jag heter Bianca och jag har fått ett alldeles eget hem. Och så här gick det till.

Den sjuttonde november kom två människovarelser på besök på Hundstallet.De pratade både länge och väl med Carro, min fostermatte. Örjan och Heléne, som människorna heter, berättade att de länge velat ha en hund menatt det inte passat förrän nu. De hade kollat in mig på Hundstallets hemsida och fallit pladask för mig och mina stora öron. Ett plus i kanten var att jag dessutom är förtjust i katter och van vid att åka på turer - både i bil och på tåg. Spänningen var olidlig och när jag till slut fick träffa dem var jag helt färdig. Till min stora glädje var de verkligen helschyssta!

Dagen efter kom Örjan och Helene tillbaka för att hämta hem mig. Nu skulle jag få träffa mina framtida kompisar, katterna. Vad kul att få lattja med dem tänkte jag, men hej vad jag bedrog mig! De var osynliga och jag hörde bara morr och fräs. Så jag bestämde mig för att backa och ge dem lite tid.

Första kvällen i mitt nya hem var jag lite ledsen; jag saknade Carro, hennes sambo och deras katter. På fredagen var dock min husse hemma hela dagen. Då kom katterna fram mer och mer. Även matte lovade att vara hemma under dagarna de första veckorna. Härligt.

Senare samma dag bar det iväg i bil ut på landet. Matte, husse katterna och jag åkte i ungefär en timme innan vi kom fram till ett rött hus. Det var mörkt när vi kom fram men jag gillade stället på studs. De följande dagarna gick snabbt. Flera gånger var jag ute i lång lina och lekte och apporterade. Det var så skönt att springa i solen och den härliga rena luften med alla fåglarna runt omkring. På kvällarna var jag förstås helt utpumpad vilket nog gjorde den osynliga kattduon lite modigare. Men jag får nog ge de här två lirarna lite tid. Skam den som ger sig!

När helgen var över åkte vi tillbaks till stan. Men det verkar som om vi kommer åka till landet ofta. Hur toppen är inte det?

Som utlovat fanns matte vid min sida när vi var åter. Hon tog mig med till nått som hette Norrviken där det var nått blött och kallt som fräste åt mig. Lite spännande faktiskt. För att inte tala om de stora fåglarna. Hit vill jag fler gånger.

Och när väl matte var tvungen att gå hade husse redan hunnit hem. Och då får man ju en halv säng att ligga i och drömma om vad framtiden kommer att erbjuda. Bra är det i alla fall. Hos de här människorna kommer jag att trivas.