Wille - ett underverk från Hundstallet.

Kärlekens vägar är outgrundliga brukar det heta.  För vi hade ju  bestämt oss. Den här gången skulle vi ha en släthårig tik – gärna modell större. De gamla hundarna som nu är borta hade mycket päls. Hundhår överallt.  Dessutom var hanhunden helt besatt av tjejer. Det ställde till en hel del problem i grannbyarna... Milt sagt.

Men så dök en liten figur oväntat upp på Hundstallets hemsida. ”En genomsnäll liten kille” stod det i presentationen. Han hade en glad blick mellan allt hår och två stora öron. Den som skulle ta hand om honom skulle vara beredd på en hel del pälsvård.

En hundkillle alltså. Med mycket päls. Uteslutet alltså.

Vad tror ni att det hände?

Just det. Det blev Wille. Det gick inte att motstå honom.  Nu har vi haft honom en dryg månad. Varje morgon när han kommer studsande med en sko i munnen och är bara så där busglad tycker vi  fortfarande att vi har fått en helt oemotståndlig hund.

Enligt pärmen på Hundstallet är Wille fyra år och en blandning av papillon, pudel och västgötaspets. Ett litet tips till Svenska Kennelklubbens tjusiga uppfödare: Vill ni skapa en ny hundras som är både klok, glad och snäll? Fixa då ihop den här  blandningen så har ni ert på det torra! Ingen valpköpare kan motstå en sådan hund.

"Säg inte att  han är vacker också?" frågar kanhända en tvivlande läsare .

Javisst, det är han. Våra vänner och bekanta håller med om detta. Vi brukar fråga när de träffar Wille för första gången: "Tycker ni inte att han är  vacker?" Då tittar de  på hunden en gång till och skrattar: "Jo, det är han... Fast han kanske ser mer rolig ut.".  Sådana kommentarer behöver man ju inte låtsas om att man hört.

Har då inte detta underverk några nackdelar?

Nja,  kanske ett par tre  stycken.

Det är ju det där med skor. Att varje gång som dörren öppnas och han ska ut så tar han en sko och kutar iväg med den uppåt skogen. Mannen i huset har letat skor och tofflor ganska många gånger den senaste tiden. Det har muttrats en hel del.

När Wille går i koppel tycker han det är lite väl roligt. Så då drar han. Tur att han är modell mindre. Nu ska vi gå på hundkurs så det blir säkert inga problem om ett tag. Kursledaren som träffat honom tycker att  han vore en utmärkt agilityhund. Hmm... Är det då som man som hundägare måste kuta med? Ja, ja, det kanske inte så tokigt för en rundnätt matte... Men hur sjutton kan en hund med papillonben springa så himla fort?

Sedan har han ett gott ögon till hönsen som brukar knalla runt huset i maklig takt. Det blir inte så makligt när Wille är i närheten... Det måste vi göra något åt. Men hur?

Pälsen då? Den har vi klippt ner en del. ”Han ska väl inte på någon utställning?" frågade hon som klippte. ”Nej, han är inte så renrasig", svarade jag. Fast vet ni vad hon sade då? ”Men han som  är så söt. Han skulle få första pris!" Det sade hon. Självmant. Det ni.

/Anita Bertilsson
Blidö i Stockholms norra skärgård